Hade förmånen att få lyssna på UN Women i fredags. Det är en underavdelning till FN som jobbar internationellt för att förbättra kvinnors livssituation. Margareta Winberg är ordförande för den svenska delen, och hon kunde berätta om hur hon och andra aktiva inom området hade satt kaffet i halsen när de hörde Ban Ki Moon utan förvarning hade föreslagit ett toppmöte för kvinnors rättigheter 2015. Det verkar ju vara relevant kan man tycka då det senaste mötet hölls i början av 90-talet, men när man tittar lite närmre på det var det lätt att förstå deras reaktioner. På dessa stora FN-konferenser sitter nämligen de olika länderna och messar till varandra parallellt som folk går fram och talar. Det pågår ett slags Robinson där ärkefiender i andra sammanhang kan bli kompisar en stund för att gadda ihop sig så att det inte går att ta beslut. Resultatet av mötet blir därför inget alls allt som oftast – alternativt att man tvingas backa, så att allt hamnar på en miniminivå som kanske accepterades redan på 70-talet. Slutsatsen blir alltså att kvinnors livssituation kan försämras pga dessa toppmöten! Som tur är avstyrdes denna idé och nu jobbar man mer lokalt för att förbättra kvinnors livssituation.
Om man satte upp lite spelregler för dessa möten – där elektronisk utrustning var förbjuden, man jobbade med arbetsformer som mjukade upp i statushierarkierna och skapade en mer öppen avslappnad stämning i rummet, så kanske dessa toppmöten faktiskt kunde göra nytta!!! I diplomaten Jan Eliassons sommarprogram i år berättade han om hur han vid ett mycket svårt medlingsuppdrag hade efter en tid fått parterna att stå vid samma fikabord och utbyta några ord med varandra i pausen. Nästa steg var att få parterna att komma till hans hotell för att äta gemensam frukost. När han väl lyckats med det var det snitslad bana till framgång med fred mellan inblandade länder. Det han gjorde i praktiken var att variera mötesformerna och skapade en öppen stämning i rummet under mötet!