I Twitterflödet kan jag se att trots julmat och helgmys har många ännu inte lyckats släppa nederlaget med dåliga PISA-resultat för den svenska skolan. Det är förstås bra – vi måste vända och lyfta på alla stenar för att våra barn ska få bättre möjligheter att utvecklas i skolan. PISA-rapporten visade bland annat att de länder som lyckats bäst har sett till att de svagaste eleverna får den hjälp och stöd som behövs för att utvecklas. Där har vi i Sverige försämrats rejält, vilket är en av förklaringarna till att vi får dåligt slutresultat. Jag tänker att alla tjänar vi på att hjälpa de som till synes inte följer den vanliga mallen. Självklart tjänar de som behöver hjälp på det, men de som ger hjälpen vinner kanske ännu större kunskap, glädje att göra nytta och ödmjukhet inför våra olikheter. Övriga barn och omgivning vinner också insikt om att vi människor har olika behov och talanger och att vi alla är skapta i olika form. Insikter som är otroligt värdefulla för att fungera i arbetslivet som vuxna.
I våra arbetsmöten där vi vuxna träffas för att samspela finns precis detta – ett gäng olika personer med olika behov, talanger och skapta i olika former. Men hur ser våra möten ut? Alltför många följer samma gamla vanliga mall som några kanske passar in i – men långt ifrån alla. Hur skulle våra möten se ut om det fanns en PISA-mätning för arbetsmöten undrar jag? Tänkbara mätkriterier skulle kanske kunna vara förmåga att ta beslut i gruppen, tillvaratagande av deltagarnas kreativitet och förmåga att nyttja den kompetens som finns i gruppen. Hur skulle din grupp stå sig i den PISA-rapporten?
God fortsättning på 2014!
/Maria