Just nu ligger mycket fokus i flera av Sveriges kommuner på att komma igång med ännu bättre Medborgardialog. Medborgarna ska få ökat inflytande och/eller större förståelse för vad som byggs i kommunen, prioriteringar som görs och varför. Från flera olika håll har vi nu fått höra liknande skräckhistorier om hur det ibland kan gå till. Ofta är det en tjänsteman från avdelningen Samhällsbyggnad i kommunen som själv är arkitekt och har fått i uppdrag att ta fram en lösning för byggandet av en ny skola, stadsdel, köpcentrum eller äldreboende t ex. Denna tjänsteman, som själv är djupt involverad i sakfrågan, ska också hålla ett eller flera möten kring detta där medborgarna blir inbjudna att komma för att få information och möjlighet att ställa frågor. De som kommer är ofta de som är arga på att det ska byggas på just deras bakgård – de mer välvilligt inställda till projektet prioriterar sällan att ta sig tid att gå på just det här mötet. Såhär kan då själva mötet utspela sig:
Tjänsteman informerar om projektet
Medborgare avbryter och tar alla chanser att försöka gå till ”attack” mot projektet i hopp om att det då ska bli synligt hur dåligt det är och förhoppningsvis stoppas.
Tjänsteman försöker svara efter bästa förmåga
Ilsken medborgare driver allt till sin spets – det måste gå att stoppa projektet….
Tjänsteman känner sig personligt attackerad och går i försvar
Försvarsinställningen triggar igång ilsken medborgare än mer och hen gör ännu mer personliga påhopp på tjänstemannen som får klä skott för allt illamående på jorden.
Mötet avslutas. Tjänsteman bryter ihop och gråter och vill aldrig mer leda någon form av Medborgardialog.
Behöver det vara såhär? Låt oss fundera lite kring vem är mobbaren och vem är offer i detta scenario. Äsch, det är ju enkelt kanske du tänker. Ilsken medborgare är den dumma och tjänstemannen den snälla. Ja, på sätt och vis. Men hela situationen stödjer att just detta scenario ska spelas upp. Om en neutral person leder mötet istället för en som lagt ner hela sin själ och engagemang kring det som diskuteras så hjälper vi kommunikationen rejält bara genom att båda parter upplever sig mer lyssnade på när ingen går i försvar. Med en ökad tydlighet skulle det också framgå att tjänstemannen kan under inga omständigheter ändra på något beslut som redan är taget. Medborgaren kommer till mötet för att få information och möjlighet att påverka inom vissa specifika områden. Vilka de är synliggör mötesledaren. Att säga vad man tycker om nåt kan göras både muntligt i helgrupp, men även i mindre grupper där man antecknar gruppens åsikter på blädder, alt att man skriver sina åsikter på lappar. Hur tror du ett sånt möte skulle se ut i jämförelse med det första scenariot?